I detta ögonblick visste jag inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Skulle jag gråta? Men av vad, glädje eller sorg? Just nu önskar jag att mamma var här så att hon kunde hålla om mig och berätta att allting skulle bli okej. Även fast hon inte förstår min situation önskar jag att hon finns här för mig, det är väl inte så mycket jag ber om.

När vi bodde i Wolverhampton för många år sedan hade jag ett favorit ställe som jag alltid brukade gå till. Mamma förstod aldrig hur mycket jag tyckte om det stället och varför jag var där hela tiden. En natt sovde jag till och med där, då trodde hon att jag behövde hjälp, men hon gick aldrig till någon. Just nu önskar jag att jag hade ett likadant ställe som jag kunde gå till, rensa mina tankar och kanske till och med skrika ut allt jag känner. Det är den ända vännen jag haft i hela mitt liv, vattnet, skogen och luften. Men dom förstod mig som ingen annan gjorde, jag kunde berätta allting. Det ända jag ser nu är onytra tonåringar, folk som bor på gatan, gatulampor och trafik på gatorna som aldrig slutar.

Mamma har alltid sagt att jag borde ta hem någon kompis från skolan. Varför jag aldrig gjort det är för att jag inte vill sluta som henne. Tillbaka dragen har jag varit hela mitt liv, de i min förra klass trodde att jag var dum i huvudet som aldrig pratade. Nu, nu har någonting förändrats men jag vet inte riktigt vad. Jag antar att jag saknat svenskan, den gör mig trygg.

"Hej Em, hur är det? Vi kom precis hem ifrån Italien. Kan jag komma över?" Smset var från Liam. Jag ville inte vara otacksam och skriva att jag inte ville ses, men jag var tvungen. Jag klickade på skicka och ytterdörren öppnades. Mamma. "Hej gumman, allt bra?" Jag nickade, hon kunde inte ens se att jag gråtit. "Grejerna vi beställt har nu kommit, när du slutat imorgon kommer dom förbi med sakerna. Då kan du göra vad du vill med ditt rum" Hon log,pussade mig på hjässan och passerade mig.

De ända jag ville göra nu var att sova, och bestämde mig för att göra det. "Godnatt" skrek jag. "Godnatt" fick jag tillbaka.

Jessica förstod att vi ville vara ensama, jag gav henne en kram och gav henne en förlåt blick "Det är okej" hon öppnade dörren och stängde den lika fort. "Hur mår du?" frågade han på svenska, han hade en stor brytning. "Vad gör du här?" frågade jag med min stockholms dialekt. "Jag vet att du inte träffat din mamma mycket på senaste tiden, men det beror på att hon har sökt upp mig" han bytte till sin brittiska dialekt. "Jag har drömt om den här dagen, men nu när jag äntligen får se dig.. Vet jag inte riktigt vad jag ska säga" jag bytte också över din min brittiska dialekt, det är lättare att ha en konversation så. Det blev tyst, en väldigt obehaglig tystnad. "Vad jobbar du som?" frågade jag för att avbyta tystnaden. "Jag är en bartender, har min egna bar här i London, den är väldigt populär" jag nickade bara. Det blev tyst igen. "Hur går det i skolan?" undrade han. "Jo, det går jätte bra. Går i en svensk skola och jag har fått många fina vänner" jag log, för jag var verkligen glad över dom vänner jag fått. Samtalet var nu i gång och det blev inga mer pinsama tystnader. Han frågade mig om verkligen allting, jag frågade även honom om olika saker. Han har en flickvän, Lisa, som nu är gravid och ska föda om ca 1 månad.

 

Det gick en timme och vi pratade väldigt mycket. På ett sätt kändes det otroligt bra, men en del av mig ville bara fly där i från. Så det jag fick göra var att nypa mig i armen och låtsas som att allting var bra.
"Jag kan inte beskriva hur mycket jag saknar dig och hur mycket jag tänkt på dig under dessa år" spottade han ut. Bullshit. Ifall han ville träffa mig var det bara att söka upp mig. Istället för att diskutera nickade jag långsamt.

"Lisa väntar på mig, så jag ska nog bege mig hemåt" fortsatte han. Jag nickade återigen. Vi båda reste oss upp och stog i dörröppningen. Han gav mig ett fotografi som han vände upp och ner, jag vände på det och såg en bild på mig som en bebis. Huvudet som var fast i fotot drog jag sakta upp, då såg hur dörren bakom honom slogs igen.